Skipnes - Reine

Kvällen igår blev otroligt lugn i den skyddade viken vi förtöjt i. De höga bergen gav lä åt nordvästan. I morse köpte vi hemlagad fiskgratäng och bacalao på den mycket lokala butiken. 

Förstod det som att fyra familjer hade ärvt anläggningen med 50 bäddar och fullständiga rättigheter. Sen turades dom om att jobba i butik och övrigt som behövdes uträttas under sommaren. 

Gratängen blev en utsökt lunch under gång. Tyvärr var vinden för svag så vi gick mest för motor. På slutet när vi passerat mellan Austvågøy och Vestvågøy blev det bättre vind och vindriktning. De yngre i besättningen spelade tv-spel utan problem när nu vågorna inte störde. . 

När vi kom fram låg en fransk båt mitt på den långa flytbryggan. Efter lite gestikulerande poppade det ut 6 personer som förhalade båten och vi fick plats. Låt vara att akterpartiet med dinge sticker ut lite men än har vi inte blivit bortkörda. 

Ett snabbt beslut blev att äta middag på restaurangen 50 m upp på kajen. Vi kallade dagen för ”vår turdag” jämfört med igår när vi inte fick plats på vår valda hamn och restaurangerna inte fanns. Sen vann ju Sverige dessutom fotbollen ikväll. 

Allt väl ombord efter en god middag och popcorn till fotbollen. 

Dags att vända söderut

Även om man tror att man inte har några tider att passa så är det oftast inte så. Vi har ett barnbarnsdop i Skärhamn som inte får missas. Det betyder att halva vår tid för utflykten till Lofoten passerades idag. 

Följaktligen vände vi fören mot söder och gick i vågor och akterlig vind utefter Andøyas västra kust. Vi passerade Bleikøya som är känd för havsörnar och lunnefåglar. Havet formligen kryllade av lunnefåglar och högt över toppen flög havsörnar runt i cirklar. 

Efter 6 timmars segling och några gippar startade vi motorn för att lägga till i Hovden. Det gick inte så bra. En jättelång brygga var full av fiskebåtar och små motorbåtar. Inte en meter kvar till Charlotte. 

Bara att bita ihop och prova plan B, som besättningen förtjänstfullt spanat in via studier av hamnguider. Det blev Skipnes 30 minuter österut. Den minsta hamnen vi hittills förtöjt i. En flytbrygga, den enda, lika lång som Charlotte, var ledig som tur var. 

På kajen fanns en butik och där kunde man betala hamnavgiften. Dessutom serverades det frukost från 09:00 i morgon. Inte nog med det. Det gick också att beställa hemlagad fisksoppa att ta med när vi lämnar i morgon. Vilken service till den enda gästbåten i hamnen.

Besättningen har idag återupplevt första etappen mellan Skärhamn och Risør för 3 veckor sedan, vad gäller sjögång. Man klarade detta utan problem så nu har alla rejäla sjöben. 

Flytbryggan här är inte så väl förankrad så den följer Charlottes rörelser. Vi har ett par tampar iland också ifall det blir vi som förankrar bryggan och inte tvärt om. 

Allt väl ombord med fantastiskt lä bakom höga berg

Den badade inte alls i havet

Nej, solen gick aldrig ner och vi förtöjde 01:00 i Andenes. Då hade den redan börjat stiga igen. Vi skålade i champagne och kände oss väldigt nöjda med att tagit oss ända till Andenes. 

Om det nu var bubblet eller något annat som gjorde att vi bokade valsafari minns ingen. 

Platsen för Charlotte var bra men mindre bra för besättningen. Det var drygt 1 km till bebyggda trakter där bl.a. ribbåtarna låg som skulle ta oss ut till valarna.

Efter en sen frukost bar det av med stövlar, vantar, mössor och annan nödvändig utrustning för att studera valar. Vi fick koden ”lila” som skulle hjälpa oss komma på rätt båt. Efter instruktioner fick vi dra på oss flytoveraller och flytvästar - sen bar det av i 25 kn rakt västerut. 

Vi såg faktiskt två olika fiskar men skepparn har glömt namnen på dom. Förresten hade dom väldigt många namn beroende på vilket språk man använde. 

Så långt allt frid och fröjd förutom att skepparn inte lyckades ta några tjusiga bilder. En iPhone blir väldigt hal när allt är blött och touch funktionen känns inte stabil. 

Sen började återfärden i motsjö. Enligt prospektet skulle flytoverallerna vara vattentäta men det var dom nog några safaries tidigare. Efter 45 minuters översköljningar var hela kroppen väl sköljd innanför alla kläderna. 

Så kan det gå när man hoppar på ett erbjudande. Dessutom ingick en föreläsning om valar på 1 timme direkt efter turen. Av ca 20 valobservatörer var vi 6 dom enda som dök upp på föreläsningen. 

Skepparn noterade att hannarna av någon valvariant drog från honor och barn på sommaren och simmade från Karibien upp till Lofoten för att käka gott. Sen simmade dom tillbaka och hade det mysigt med honor och barn på vintern i varma trakter för därefter ta med sig de unga grabbarna på sommarsemester på Lofoten året därpå. Kan det kallas särbos kanske.  

För trutarna, eller om det var måvar, var det annorlunda. Båda föräldrarna slet i sitt anletes svett för att mätta ständigt skrikande ungar. Trångboddheten var stor så grannsämjan var heller inte på topp. 

Allt väl efter en blöt dag

. 

Kontroll att solen inte går ner

Hittills har vi hållit till på södersidan av höga öar. Nu vill vi verkligen kolla att solen inte försvinner ner i havet. Därför går vi på utsidan av Andøya upp till Andenes. 

Innan avgång fyllde vi vatten och bunkrade diesel i Svolvær. Sen var vi redo att fortsätta vår färd norrut. Men att missa Trollfjorden hade inte känts ok. Vissa badade i det drygt 10-gradiga vattnet - var väl varm efter att ha klippt en topp till på morgonkvisten.

Fantastiska vyer och spektakulära vattenfall kunde beskådas. Tydligen går de stora båtarna från Hurtigrutten in och vänder i Trollfjorden. Vi låg och drev en stund och studerade de branta bergen. Någon observerade en havsörn också. 

I kväll kommer det att kännas som en omvänd nyårsafton när vi studerar solbanan. Vi kommer att förtöja i Andenes efter midnatt och då vederbörligen skålat i champagne vid 12-slaget. Sen har vi haft diskussioner om när klockan är midnatt här. Inte helt enkelt med sommartid och longitud E 15°25’

Som vanligt fick ChatGPT chansen. 

Svaret blev: ”Lägsta solhöjd ca kl 00:19 CEST, mitt i natten på Andøya”

Det ska kontrolleras i natt och även att den inte doppar sig i havet.

Allt väl ombord men också lite spännande i den ljusa natten.

Skorna passade

Förutsättningen för att klara en ny topp fixade sig på Sport Outlet Volvær. Ett par vandrarkängor gjorda i Italien satt som en smäck. 

Efter en tidig lunch började då det plågsamma testet av kängorna på riktigt. Stigen, eller Hikes som dom kallar det i den engelska guideboken som någon i oförstånd köpte, liknar på inget sätt stigarna i Frötorps skogar.

Namnet på den som vi siktade på hette Djevelporten. De första 200 metrarna i höjdled utgjordes av en trappa i sten utan räcken. Den slingrade sig upp och såg okej ut till man vände sig om och såg utsikten och hur brant det var på sidorna. 

Dom nya kängorna kom inte till sin rätt i en trapp utan snarare tvärtom. Det hade varit enklare att gå barfota för slippa lyfts tunga kängor för varje steg.

Okej, de avslutande höjdmetrarna gick över släta klipphällar och gyttjiga sänkor. Då kände man sig som ett riktigt proffs när man mötte turister med blöta och hala jympaskor.

Allt gick bra och skepparn och en i besättningen vände på 335 m medan resten av gänget fortsatte ända upp till Djevelporten på 436 m. Trots allt - nytt rekord för skepparn.

Efter ett snabbt besök på Vinmonopolet samt inköp av hämtmat var det dags för fotboll. Tröjorna kom fram och hejaramsorna ljöd över den vindstilla hamnen. Nu var det ju Danmark som var motståndare. Man kan ju fundera på om det hade varit Norge. 

Allt väl ombord när Sverige vann med 1-0

Till Svolvær via Storvågan

Om ortsnamnen här kan man tycka vad man vill men det är svårt att inte blanda ihop dom. Vær, vågan och øya är vanligt i namnen. Vi började dagen med kort seglats, jo inte med segel utan med motor i den svaga vinden till Storvåga.

Det skulle gå att lägga till vid Lofoten Akvariet trots att det på sjökortet såg grunt ut. Men, mycket riktigt, det fanns plats på en flytbrygga som passade alldeles utmärkt för Charlotte. På andra sidan bryggan var det en liten kasse med 174 laxar som matades alldeles efter vi anlänt. Guiden påstod i alla fall det det var 174 st. 

Efter rundvandring och matning av sälar och uttrar blev det lunch på fiket för att sedan kasta loss och styra mot Svolvær. Det är Lofotens huvudstad och här kan man få sitt lystmäte på upplevelser. Fisketurer, kajakpaddling, havsörnsafari, bergsklättring osv. 

Det har hotats ombord med en lätt topp på ca 500 m i morgon. En hake är att skepparns skor har fått underkänt för bergsbestigning. Kan gå så att det avgör situationen i morgon om skobutikerna inte har rätt storlek eller modell.

Vädret ska bli bra för turistande med sol och svaga vindar. Desto sämre för segling men gå för motor här uppe mellan bergen är helt ok.

Det skulle vara kul att segla vid midnatt med havet som horisont mot norr. Vi får se om vi tar oss lite längre norrut. 

Allt väl ombord efter en rekordkort seglingsdistans. 

Segling på riktigt

En härlig dag som började med en fin slör från Stamsund till Henningsvær. Drygt 20 kn vind gjorde att Charlotte presterade över 9 kn med revad stor och genua. Besättningen njöt när motorljudet tystnade. 

Det är alltid spännande att hitta en plats för Charlotte  är man kommer till en ny hamn men allra längst in i viken på Henningsvær fanns det en plats. Lite för kort men det fungerade att fören hänger ut lite. 

Ön har broförbindelse och är ett väldigt populärt turistmål. Vi noterade minst 10 olika nationaliteter av bilar i köerna vid trafikljusen på de enkelriktade broarna. Massor av folk och oräkneligt antal barer och restauranger. 

Några av besättningen bestämde sig då att bestiga berget. Den översta nivån på 541 m låg inbäddad i moln så man valde en lägre topp på ungefär halva höjden. För skepparn var detta beslut en förutsättning för att bli en i klättergänget. 

Efter en av de värsta promenaderna i modern tid kroknade skepparn i sittbrunnen och man fick bära fram pizza och öl för att han skulle hämta sig. Fotografierna visar absolut ingen rättvisande bild av hur brant och svårt det var. Metoden blev att gå på alla fyra uppför och hasa sig ner genom att hålla i trädgrenar på nervägen.

Att det sen var 3 km promenad på vägen över broarna innan starten på bestigningen kunde börja gjorde det inte mindre arbetsamt. Men man ska inte klaga när man sitter i sittbrunnen mätt och glad med solen högt upp på himlen och en svag bris fläktar i skägget kl 9 på kvällen. 

Det fanns andra som besteg berget på ett betydligt svårare sätt. 

Allt väl ombord utom skepparnas lår.